Grattis till vadå?

Idag är det internationella kvinnodagen. Och gång på gång hör/ser jag män säga grattis idag. Grattis? Det är ingen födelsedag eller mors dag vi pratar om. Sajten Oklarheten säger det bäst:

”Det är för fan inte en dag för att säga grattis. Grattis till vadå, grattis till ett par tusen år av förtryck? Grattis till att tjäna mindre, till att vara sjukare, till att våldtas, mördas och misshandlas av män? Tack så jävla mycket.”

”Lev med det!”

Min Facebook är förstås på inga sätt ett representativt tvärsnitt av Sverige. Det är människor ur alla åldrar och de flesta samhällsskikt, det är svenskar som bott i Sverige i många, två, en eller en halv generation. Men de är för få och de är för många som är från Stockholm. Men på min Facebook, och på olika kompisars Facebook (som ju har helt andra människor som vänner) ser jag en tydlig trend: ”SD är inröstade på demokratiskt sätt, lev med det! Du skulle ha gjort något innan istället för nu efteråt.”

Jag förstår inte den inställningen alls. Ja, SD blev inröstade på ett demokratiskt vis och det måste vi leva med. Men ska vi inte göra något nu? Det är klart att vi inte kan få ut SD ur Riksdagen nu, men ska vi bara vara tysta och titta på? Istället för att se det som att folk klagar/demonstrerar/gör något EFTER valet 2010 kan man väl se det som att folk klagar/demonstrerar/gör något INFÖR valet 2014?

Tendenserna i andra länder har varit att ett främlingsfientligt parti kommer in i ”Riksdagen” och i nästa val har de fått en stor ökning. Nu har jag ju fyra år på mig att försöka övertyga andra om att det scenariot vore en katastrof för Sverige.

Jag klagar inte på att SD kom in 2010. Jag försöker få ut dem 2014.

Skolkade du?

Appopå gårdagens nyhet om att Björklund vill införa skolk i betygen började vi diskutera vårt eget skolkande hemma.

Sambon berättade att ”klart man stannade hemma någon dag fast man inte var sjuk. Men jag hängde aldrig med kompisar istället för att gå till skolan, och jag anmälde mig alltid som sjuk”. Våra erfarenheter visade sig vara vitt skilda, vilket ledde oss in på skolsystemet. För det första tror jag aldrig att jag har sjukanmält mig till skolan. Den rutinen fanns inte alls. Trots det har jag aldrig blivit anklagad för skolk. Kanske för att jag är/var en ”duktig flicka”?

Mitt skolk kom de tre sista månaderna, sista året på gymnasiet. Skoltrött? Inte alls. Men vi fick sätta i system att välja bort vissa lektioner för att klara våra läxor. Vi kunde ha religiontenta på onsdagmorgon, historietenta på onsdag eftermiddag och stor presentation (skriftlig och muntlig) torsdag morgon. Samt vanliga läxor ovanpå det. Snabbt insåg vi att betyget hängde mer på tentor, prov och presentationer än på närvaron de sista månaderna. Valet att skolka var alltså mycket enkelt.

När jag såhär elva år senare tänker tillbaka, minns jag tiden med fasa. Vi var övertygade om att gymnasiebetyget betydde allt och de sista sex veckorna sov vi fyra, fem timmar per natt för att hinna med (nej, det var inte studentskivorna vi skulle hinna med). Direkt efter studenten åkte mamma och jag på en All Inclusive till Dominikanska Republiken. Inte alls vår stil, vare sig charter, palmer eller all inclusive, och ändå minns jag den semestern som oerhört bra. Nu förstår jag varför.

Skolkade du i skolan? Varför? Och mum-in-law, vad säger du som lärare om skolk, och om situationen som gjorde att jag skolkade?

Jag känner inget annat än avsky

Gudrun Schyman stod i dag i Almedalen och eldade upp 100 000 kronor för att protestera mot att kvinnor har lägre lön än män.

Jag håller förstås med henne i sak, det är vidrigt att människor inte har lika lön för lika jobb, men att ELDA upp 100 000 kronor. Det är så vidrigt att jag blir illamående.

På Twitter diskuteras detta förstås ordentligt. Meningar framförs om att det blir bra PR, att man inte ens får en halvsidas annonsutrymme i tidningarna för den summan, att ändamålen helgar medlen, att alla andra i Almedalen bränner samma summa på skit osv. Och självklart resulterar det i enormt mycket PR för Fi och Gudrun Schyman, och självklart är det egentligen en struntsumma i Almedalen-/PR-sammanhang. Men ändå. Symbolen att elda upp 100 000 kronor (eller för den delen 100 kronor) är för mig som att spotta människor med ekonomiska problem (eller människor som inte lever i ekonomiskt överflöd) i ansiktet. Sverige har barn som inte vågar gå till skolan alla dagar för att de inte har råd med matsäck till utflykten. Och Gudrun eldar upp pengar.

Jag känner inget annat än avsky.

Läsa mer?
Aftonbladet, Expressen, DN, SvD och Twitter

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Orden i rubriken har uttalats av Madeleine Albright. Det är hårda ord, men ibland kan jag inte annat än hålla med. Varför, varför, varför ska kvinnor vara så dåliga på att hjälpa varandra och så extremt duktiga på att stjälpa varandra? Och sig själva.

Varför tar jag upp detta just nu? Jo, på Facebook ser jag att en fd kollega uppdaterat sin status:
A.N: OK Jag erkänner att jag är en bitch. Tyvärr kommer inte de flesta kvinnorna att publicera det här. Jag gör misstag. Jag har ingen kontroll och ibland är jag svår att ta – men om du inte kan ta mig när jag är som sämst då är du inte heller värd mig när jag är som bäst. Om du är en bitch, kopiera och publicera det här inlägget i din logg. Jag utmanar dig!

Det där går jag igång på direkt.
J.G.L: Varför skulle jag publicera detta? Jag är en människa och som människa gör jag misstag, har ingen kontroll och kan vara svår att ta. Men någon bitch är jag definitivt inte. Skriv samma sak fast med ordet människa så skriver jag under.

A.N svarar att jag är en god människa, men att hon nog trots allt är en bitch i alla fall. Mitt svar blir självklart:
Men varför just ordet bitch? Det är ju enbart ett sätt att få kvinnor att klanka ned på sig själva. Män skulle aldrig gå med på att skriva så nedlåtande om sig själva.

För så är det ju. Det valsar alltså runt en statusuppdatering som går ut på att kvinnor – inte människor – ska erkänna fel och brister. Jag kan bara se det som ett sätt att förminska kvinnor på. Idioti!

”Hon har i alla fall snygga ben”

En kväll i förra veckan var jag på ett branschmingel. Jättetrevligt på alla sätt. Men så började jag prata med en man. Han är väl 30-någonting. Och han skrämde mig.

Först det vanliga snacket om vad man gör (inte så konstigt på ett jobbmingel). Som svar på mitt ”jag arbetar som konceptutvecklare på TV4 Expressen Mobilab” ställde han frågan ”jaha, är det högt upp i hierarkin?”. Och så fortsatte det. När någon annan i sällskapet pratade om S, en erkänt duktig kvinna i vår bransch, kläckte han ur sig frasen ”hon har i alla fall snygga ben. Jag hör aldrig vad hon säger, brukar kolla in benen istället”. Och så fortsatte det.

Om en manlig 40-talist sa något liknande skulle det vara hemskt. Eller en kille på lagret (japp, här kommer generaliserande fördomar). Men en kille född på 70-talet? Som jobbar i mediebranschen? Det får mig att misströsta om framtiden.

Strandbilder inte farliga

Debatten om huruvida barn bör visa naken hud på bilder eller inte rullar på.Det är en bra och viktig debatt. Men mest för att det väcker den kanske viktigaste frågan om nätet – att allt finns kvar. (Som jag skrivit om tidigare – Allt du gör på nätet är allmängods)

Själv är jag försiktig med bilder. Lägger inte upp några på Facebook och går igenom alla innan jag publicerar dem på min Flickr. Men när småbarn inte får bada nakna på stranden, eller, som jag läst om på olika bloggar, föräldrar blir tillsagda att inte fota på badstranden eftersom någon annan är rädd för pedofiler har det gått för långt. Tycker jag.

Självklart vill man inte att ens egna privata bilder ska hamna i orätta händer. Men – egentligen – vad gör det barnet om Pedda Pedofil, 45 år från Alingsås, tittar på en strandbild på ett barn?